Min graviditet hade gått bra, det kändes så iallafall. Jag följde diverse appar och varje vecka dök det upp nya symptom, precis som apparna förutspådde. Efter varje besök till barnmorskan fick jag förklarat för mig att alla symptomen jag kände var fullt normala. Min startvikt låg på 73,8 kg, fullt normalt det också. I vecka 34 av graviditeten slutar jag att jobba och tar sommarlov, då är min kropp kraftigt svullen. Jag spenderar mina dagar hemma med mycket vila och minimal anstränging. Ibland kom jag ut och då var jag överlycklig.

 
Den 10e juli åker jag in till barnmorskan för mitt besök. Jag har inte min vanliga barnmorska A, utan en annan. Jag säger att jag på senare tid blivit extremt svullen om händer och ben, jag har svårt att sova och jag har ibland fått huvudvärk med flimmer. Jag önskar att ta ett pisseprov. Hon säger att vi avvaktar, eftersom mitt blodtryck såg bra ut. Jag skulle höra av mig om huvudvärken blev värre och skickades hem med två provrör så att jag kunde genomföra pisseprov nästa gång vi sågs. 

 
Symptomen lättade något och jag ignorerade alla signaler. Det var ju min första graviditet och alla symptom jag kände "hörde ju till". Veckorna gick och jag blev bara mer och mer svullen. Jag drack minst 3 liter vatten om dagen, åt nästan bara frukt och nyttig mat, men gick ändå upp väldigt många kilon i veckan. 

Den 24e juli åker jag in till barnmorskan igen, det är samma person som sist. Jag hade inte pissat i rören till denna gång. Jag beskrev mina symptom igen samt de nya som uppkommit, att jag också hade mer svullnad. Svullnaden var påtaglig för henne denna gång och hon rekommenderade mig stödstrumpor. Det hade jag köpt för längesedan då jag inte klarade av smärtorna från all vätskesamling i benen. Hon sa också åt mig att köpa öppna skor, typ sandaler. Bebisen mådde bra och följde sin kurva, jag mådde bra ibland. Återigen visade jag tecken på en fullt normal graviditet. Det blev inget pisseprov denna gång. Hon önskade mig lycka till och att vi förhoppningsvis inte skulle behöva åka in till stan igen innan förlossning. 

Den 31a juli åker vi in igen. Det var väldigt tungt och jobbigt, jag ville inte åka in och jag grät. Allt kändes eländigt och mina fötter svullnade upp även med stödstrumpor på. Det skvalpade när jag gick, men jag ignorerade symptomen åter igen. Alla säger att det är normalt och då tänkte jag ju att det måste vara så. Vid detta besök till barnmorskan fick vi träffa A igen. Jag beskrev att jag velat ta pisseprov sedan besöket den 10e, samt alla mina symptom. Vi kollade hjärtslag och kurva hos bebisen och allt var helt normalt. Jag hade nu gått upp över 30 kg. A tog mitt blodtryck och det var något förhöjt detta besök, men hon sa att jag inte skulle oroa mig. Hon var inte orolig, men uppmanade mig att söka vård eller höra av mig igen om jag kände mig värre. Min smärtgräns är ganska hög och hur mycket ska man tolerera innan man ger upp? Vad var normalt egentligen? Allt var ju första gången för mig. Hon skickade hem mig och önskade nu att jag inte skulle behöva komma på återbesök innan det var dags. 

 
Den 5 augusti, en vecka över tiden (41), har jag ett återbesök. Jag är helt slut när jag går mot mottagningen till barnmorskan, både fysiskt och psykiskt. Sömnen var obefintlig, händerna svullade så mycket att jag inte kunde öppna mina händer på morgonen, vätskan i benen fortsatte att skvalpa och allt, verkligen allt var överjävligt. Bebisen tryckte neråt för varje steg jag tog och den senaste veckan hade jag i princip bara suttit hemma. A tar mitt blodtryck samt ett urinprov. Urinprovet visade att jag hade den högsta mängden protein (4) i urinet (tecken på allvarlig havandeskapsförgiftning) samt att jag hade väldigt högt blodtryck. Jag uppmanades att åka direkt in till förlossningsakuten på Östra, vilket jag och Sady gjorde. Väl där tar dem diverse blodprover m.m. och det konstateras att jag har allvarlig havandeskapsförgiftning. Jag får inte åka hem utan får ett rum på förlossningen för igångsättning. 


Klockan 12.00 den 5e augusti ligger jag alltså i det rum där jag ska ha min förlossning. Känslan är konstig, men nu tänkte jag att jag var i goda händer. Man hade flera kontroller i timmen på både mig och bebisen. Någon gång efter 14.00 påbörjade man igångsättningen genom att ge mig orala droppar (cytotec), som sedan gavs varannan eller var tredje timme. Jag minns inte hur ofta. Kvällen var ganska lugn och Sady var med mig hela tiden. Han åkte hem då och då för att titta till Sheldon. För att kicka igång värkarna blev jag uppmanad att testa de olika verktygen som fanns i förlossningsrummet, både pilatesboll, rep och dans m.m. Det viktiga var att jag rörde på mig. Jag fick träffa hur många sköterskor som helst samt en läkarstudent som utbildade sig till specialistsjuksköterska. Hade det varit någon annan, hade jag kanske tackat nej, men jag bestämde mig för att han fick vara med på hela processen. Natten gick och jag kände inga starka värkar, endast molnande mensvärk. Vid 03.00 fick jag ta ett avkopplande bad i deras "minispa". Det var riktigt härligt. 

 
Timmarna går och mensvärken blir mer intensiv. Efter den 5e dosen cytotec (av totalt 8 tillåtna) börjar mina värkar komma igång ordentligt. Jag hade suttit på pilatesbollen och hoppat, vilket hjälpte till. Jag fick lustgas och nu ville de inte ge mig mer cytotec utan förlossningen var igång. Värkarna var så kraftiga att det kändes som att jag skulle spy. Det gick inte att andas lugnt igenom och jag vrålade som om jag vore en ko. Vid 17.00 hade jag öppnat mig flera cm och värkarna blev mer intensiva. Jag trodde att jag skulle klara mig på bara lustgas, men skrek sedan ut att jag ville ha epidural. När jag fått epiduralen efter ett tag kunde jag slappna av mycket mer. De satte sprutan rätt på första sticket, vilket var en stor lättnad. Jag hade länge varit rädd för epiduralen, men hade inte klarat mig utan den. Vid ca 20.00 kommer krystvärkarna igång och det var det mest smärtsamma jag varit med om. Jag ville ge upp flera gånger och trodde aldrig att jag skulle orka hela vägen. Man hade hela tiden uppsikt över mig och bebisen. De satte någon form av elektrod i huvudet på honom för att kontrollera hjärtslag och puls. Vid den sista krystvärken kommer han ut och de lägger honom på mitt bröst (han föddes 20.53) och jag känner hur varmt det blir nertill. Jag känner att blodet pulserar ut och alla sjuksköterskor och förlossningsläkare samlas runt mig. Jag blöder kraftigt och hon som förlöste mig, L, pratar i lugn ton och förklarar vad som sker. Hon säger att jag fått en spricka vid urinröret (4 cm bred, 2 cm djup). Det enda jag tänker på och säger är, ta honom, ta honom. Jag är fullt medveten om allt som sker. Läget blir snabbt akut och studenten, som är ca 1,90 lång börjar göra tryckkompressioner på min mage. Han trycker ner kroppspuldådern i ryggen på mig för att stoppa blödningen. Den smärtan var värre än själva förlossningen. Jag trodde att jag skulle dö, jag fick ingen luft. Jag skrek rätt ut att jag inte får någon luft samtidigt som de tar mig till en operationssal. Studenten trycker och trycker hela vägen in i salen och jag både gråter och känner hur jag blir mer och mer frånvarande i tankarna. Jag hör allt läkarna säger. En läkare håller på att söva mig med narkos, samtidigt som en annan läkare (han som skall operera) säger "men oj, det pulserar ju som en trädgårdsslang". Jag förlorar färg i ansiktet och somnar sedan. Runt midnatt vaknar jag upp. Jag och Sady får gå tillbaka till förlossningsrummet en stund innan vi åker ner en våning. Vi sover i ett rum på förlossningsavdelningen innan vi får ett rum på BB. 

 
Den 6e augusti är lilla Julián alltså född. Jag kunde inte ta hand om honom själv, knappt mig själv och jag var väldigt glad att Sady kunde stanna så många nätter. Jag skakade i hela kroppen och hade förlorat 1,5 liter blod på kort tid. Vi spenderade totalt 5 dagar på BB. Jag sov totalt 2 timmar på de 5 dygnen och var inte mig själv. Det var omöjligt att sova pga. all smärta och de efterkontroller som skulle göras var tredje timma. Jag hade mardrömmar och flashbacks från förlossningen varje gång jag slöt ögonen och traumat bara spelades upp om och om igen, jag vågade inte sova till slut. Toalettbesöken var smärtsamma och inget tycktes bli bra. Jag fick inte igång amningen fören 3e dagen och kroppen var i total stress. Den 5 dagen blev vi utkickade kan man säga, eftersom andra nya mammor behövde rummet. Jag grät den dagen då jag inte visste hur jag skulle klara mig. Sady fick ytterligare en vecka ledigt från jobbet och fick hjälpa till med mycket här hemma. Förlossningspersonalen var sjukt duktiga och jag är glad att det gick såpass bra som det gjorde med tanke på omständigheterna. 

 
Nu har det gått 7 veckor sedan förlossningen och jag har lite foglossning kvar, en del ont i ryggen och en hel del gravidkilon kvar. I övrigt mår jag idag ganska bra. Cirka 3 veckor efter förlossningen kunde jag titta på alla de klipp som vi spelat in och jag har lovat mig själv att göra en förlossningsvideo. Jag kommer troligtvis att dela med mig av den på min kanal, men när den är klar vet jag inte. Under min graviditet gick jag upp till 108 kg (totalt 34,2 kg) och på 7 veckor har jag bara lyckats gå ner 13 kg. Det blev ett väldigt långt inlägg, men jag kände att jag behövde få skriva av mig. Är det någon av er som haft en traumatisk förlossning får ni gärna höra av er och berätta! 

Jag lägger nu mitt fokus på att repa mig och ta hand om Julián som är världens finaste bebis 💗

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress